En gång i tiden var krediter något högst personligt. Den som var känd som redbar person fick kredit av lokala handlare och företag. Ens namn och goda rykte var en förutsättning för att kunna handla på krita.
I och med industrialiseringen flyttade många personer från små orter till större städer. Städerna växte. Folk blev mer anonyma och okända. Det innebar att den lokala handlaren inte hade kännedom om allt nytt folk. Handlarna blev mer försiktig att bevilja kredit. En ny marknad uppstod för kreditinstitut. Ge kredit till okända. Att ge okända personer kredit innebar i sin tur ett annat problem. Vem skulle bedömas att vara kreditvärdig ett kreditkort?
Finansbolag fick ta fram modeller för att bedöma en persons kreditvärdighet utan att känna personen. Uppgifter som anställd, inkomst, boende och civiltillstånd blev viktiga för att kunna genomföra en kreditbedömning. Resultatet blev ett litet kort som innebar vid uppvisande att innehavaren är kreditvärdig. Okända personer kunde gå till en affär och handla på kredit obehindrat.
Kreditkorten är en produkt som rakt igenom opersonligt. Ansökan görs genom internet, tidigare per brev eller telefon. Korten är standardiserade. Alla kreditkorten ser ungefär likadana ut. Försök har gjorts med olika färger för att sortera ut vilka personer som är mer viktiga än andra. Men i långa loppet har dessa kort givits ut i så stora upplagor att flädern gått förlorad.
Marknadsföringen kring kreditkort och betalkort är inte bättre. Ingen större kommunikation mellan utgivarna, kreditkortsföretagen, och kortinnehavaren. De marknadsförs och säljs som vilket cornflakespaket som helst. Eller tvättmedel. Eller diskmedel.
En aspekt som jag undrat mycket över är behovet av kreditkort. Vore det inte enklare med kontanter? Idag när samhället ser ut som det gör är det förstås enklare och smidigare med ett kort. Vi reser, handlar på internet och kör långa sträckor med bil. Att bära med kontanter för alla möjliga händelser är inte helt enkelt. Det skulle krävas en hel del sedlar. Men kreditkortets historia går tillbaka till 20-talet. Det känns märkligt att det fanns behov av ett opersonligt kort.